Idag

16° / 13°
4 m/s

Imorgon

18° / 11°
5 m/s

Friday

15° / 8°
3 m/s

Historik

Marinan som tidigare var ett tegelbruk har en lång historia, vilken Björn Fahlen i Vika Hosjö hembygdsförening och Willy Olausson från Kniva välvilligt ställt till vårt förfogande.


Tegelbruket – Historik

1700-tal

Knivas första tegelbruk låg vid åkröken nedanför Rasberg (invid utloppet av bäcken vid nuvarande Gasbolaget) och byggdes förmodligen år 1755 eller 1756 av Olof Nauclér som bodde på Staberg.

Tegelbruket fick från början sin kraft från ett vattenhjul (som kallades turbin av Knivaborna) vid Trekanten, och kraften överfördes med grova linor som gick på hjul med en diameter på en meter. Hjulen var fästa på stolpar av 3–4 meters höjd. Ett stort hjul fanns monterat på taket till maskinladan vid bruket. Vattenhjulet till lerkvarnen och den grävda kanalen till detta syns än (2009). Vattenhjulet mätte ca 2 meter i diameter och användes också för att driva tröskverket på Rasberg.

Till en början tog man lera till tegeltillverkningen på Käringe Träde, norr om Trekanten, berättar Holger Eriksson (f. 1924). Från början var det handgrävning och handlastning som gällde. Allra först grävde man matjorden bort ovanpå leran, den fick inte komma med i leran, detta kallades att moga av. Leran kördes med häst (bl.a. av Wilhelm Morelius som körde en av Mariebergs hästar) men senare byggdes en smalspårig järnväg. Man lastade vagnarna med råge så att varje vagn bar med sig en full kubik. Leran försökte man hugga ut i block, c:a 30 cm i fyrkant eftersom det då gick lättast att lasta.

När leran kom till bruket ältades den, d.v.s. knådades och blandades med sand till rätt konsistens, detta gjordes med valsar som vred runt leran tills den blev duglig att forma och klippa. Därefter fördes leran med band till pressen där den pressades ihop till en lång fyrkantig sträng som sedan klipptes i “klippen”, tre bitar i taget, till råtegel av rätt format. Denna klipp var utrustad med trådar som skar genom leran och var till en början helt manuell.

Råteglet lastades sen för hand över på kärror och kördes ut i torkladorna för lufttorkning. Varje bit vägde 11 kilo, och man gjorde uppåt 25 000 sten på en dag, vilket innebär hantering av nästan ofattbara 275 ton per dag.

Efter torkning kördes teglet ut ur ladorna, det mesta sköts direkt in i ugnen för bränning, men en del ställdes också på förråd för att man inte skulle riskera att bli utan råtegel vid t.ex. långvariga regnväder. Sigvard Skoglunds far Johan och Hagudd-August Hansson var rum­skjutare, det tyngsta arbetet på bruket, det innebar att köra in det råa, obrända teglet från torkladorna in i ugnen.

I taket på ugnen fanns rör upp till ugnstaket, där brännaren höll till. När en sektion av ugnen eldats färdigt och tömts hängde brännaren ner slanor genom rören. Mot dessa, på ett visst avstånd, staplades teglet in, ca 8 000 sten. Det lades direkt på ugnsgolvet och skulle staplas korsvis, alltså varje nytt lager vinkelrätt mot det föregående. Så murades en mur från golv till tak med ett par hål längst ner mot golvet. Genom dessa hål östes ribben in och man började elda “lite försiktigt”. När temperaturen blivit tillräckligt hög flyttade eldaren upp på ugnsvinden och fortsatte elda därifrån, portarna murades då igen med tredubbla murar (på senare tid bara två) med två tums mellanrum. Det fanns mängder av rör från vinden ner genom ugnens tak, vart och ett täckt av en plåtkåpa med handtag. Genom dessa östes kol ned genom rören.
Det var en verklig vetenskap att elda på rätt sätt, så att teglet brändes i rätt takt och inte blev förbränt. Proceduren påminde en hel del om kolning, även här skulle elden “gå” genom tegeltravarna på ett visst sätt och med en viss hastighet. 1 100 grader skulle ugnen hålla när den gick fullvarm. Det tog undegär en vecka att bränna varvet runt (man brände alltså en sektion i taget) och då brände man dygnet runt.

När det färdigbrända teglet sköts ut ur ugnen lastade man mer, 100 sten eller fler ändå, eftersom teglet ju var lättare än när det var obränt. På senare år användes småpallar och säckkärror till detta. Då lastade man 78 sten per pall.

Första etappen på teglets väg till kunderna gick den med pråm över Runn till Korsnäs och järnvägsstationen där.

Det tegel som av olika anledningar inte dög till försäljning tippade man helt enkelt i Runn. Man hade även en ”kulkvarn”, en maskin som krossade gammalt tegel för inblandning i den färska leran. Man brukade blanda bränt tegel med leran för att få rätt konsistens.

Det behövdes många arbetare på bruket eftersom nästan allt arbete skedde manuellt. Holger Eriksson berättar om följande “yrken” på hans tid:
Sex man, minst, arbetade i lergropen med schaktning och lastning av vagnarna, en skötte transporten till bruket, en lerspelare drog fram vagnar och växlade framme vid bruket, en kranmatare skötte lastkranen, två stod vid klippen, en spånade rullvagnarna där man lade det nyklippta teglet, tre körde ut och facksatte teglet, en särade sten, två var rumskjutare, en utskjutare, tre arbetade på ugnen, en var portmurare och en ribbskjutare, d.v.s. såg till att det fanns ved färdig att elda i ugnen. Dessutom fanns även en tegelmästare, en inspektör och två man på pråmen.
Naturligtvis växlade man mellan arbetsuppgifterna, och alla de ovan nämnda var inte i arbete samtidigt hela tiden. Men emellanåt jobbade nog så många som trettio man på det lilla tegelbruket.

Vintertid stannade en del av arbetsstyrkan kvar för reparationsarbeten och byggnadsjobb. Bland annat skulle allt maskineri rivas ner, smörjas och byggas upp igen.
Luffare fanns det gott om förr, de kom gärna till tegelbruket för att få sova någon natt på den varma ugnsvinden. Holger Eriksson berättar att det en julhelg låg inte mindre än tretton luffare på vinden, “Nisse Nydal” och “Hudik” var två av vagabonderna. Besöken fortsatte ända in på sextiotalet, men då var de mer sällsynta.

1800-tal

Kloster AB förvärvade Staberg år 1873 av byggmästare Erik Nordgren. 21 år senare, 1894, köptes det av Hugo Steffen som förmodligen var bulvan åt Skogens Kol AB (SKAB) vilka byggde ett nytt tegelbruk där Stabergs båthamn nu ligger. Troligen byggdes det nya tegelbruket någon gång efter 1899 eftersom Karl Oskar Ljung (f.d. Knivabo) uppgav sig ha arbetat vid gamla bruket år 1899. SKAB fraktade teglet till sina anläggningar i Kilafors.

1900-tal

En ny leruppfodringsbana byggdes 1907 och kort därefter brann ugnsbyggnaden ner varför en ny, ribb-eldad, ugn började byggas. Den nya ugnen stod klar 1908 i samband med en modernisering av bruket där bland annat en ångmaskin togs i drift. Ångmaskinen kördes i 10 år innan det 1918 blev dags att gå över till el.

Erik Axel Sundberg blev tegelmästare 1918 och kom att jobba kvar ända till 1947, han var en storväxt karl som var nykterist och ordförande i nykterhetslogen Stiernhielm. Han var en respektingivande, i grunden snäll, person men hade humör när det behövdes. Sundberg kallades lite vanvördigt för “Humpen”.

Många av “Krokpojkarna” (bröderna Johansson från Kroken) arbetade på tegelbruket. Gotthard, August, Kalle, Georg, Oskar och Emil var utskjutare, d.v.s. de körde ut det färdigbrända teglet ur ugnen. Erik, Gösta (som blev portmurare som 13-åring) och Nils murade portar.

Sved Anders från Torsång skötte nu pråmskeppningen av det färdiga teglet (“han kunde få en pråm att ligga precis där den skulle”, enligt Krok Gösta Johansson), han hade även byggt ett egenkonstruerat spel till båten. Pråmen hette “Sveden”, och Sved Anders son, Klas, var maskinist.

Torkladan närmast sjön (kallad sjöladan) byggdes av virke från Smedbackens kvarn, vilket bör ha skett år 1919 då kvarnen revs. Två andra lador kallades nyladan och maskinladan.

1920-tal

Under 1920-talet tillverkades täckdikningsrör och 1923 producerades 1 200 000 tegel, 35–40 man arbetade då här.

Backa Tegelbruks AB köpte bruket år 1929 efter att driften legat nere nästan helt (liksom även åren 1932–1933).

1930-tal

Under 1930-talet fokuserade de nya ägarna på att göra taktegel, men eftersom leran var av fel kvalitet blev detta aldrig några stora produkter. Takteglen tillverkades ett och ett i manuell press. Den färdigpressade takpannan vickades över i en speciell trälåda som kallades riol. Riolerna lastades sedan på stora vagnar som rullades ut för hand för torkning, en process som tog 2–3 dagar. Alf Westerström och Harald Bergstedt skötte detta under tidigt 1930-tal.

Någon gång under 30-talet började man ta lera på Rasbergs sida av ån och en bro byggdes över ån (fundamenten till denna finns fortfarande kvar i den smalaste delen av inloppet till Knivaån). Även här användes järnvägen för att frakta leran och Einar Berg­kvist var lokförare. Flyttningen av det c:a 75 meter långa spåret skedde helt manuellt, brukets arbetare kommenderades ut för att baxa spåret några meter åt sidan med spett.
Nu övergick man till att blanda leran med sågspån och då tillverkades två sorters tegel. Den ena kallades “lätt-tegel” och fick bara muras upp till en viss höjd eftersom det inte tålde tryckpåkänning så bra.

Någon gång kring 1935 övergick man till att transportera det färdiga teglet med lastbil.

1940-tal

På 1940-talet låg årsproduktionen på 1 000 000 sten, att jämföra med år 1850 då man bara tillverkade 150 000 murtegel årligen. Mest tillverkades murtegel i dimension 12x6x3 tum, det var tunga sandtegel som var och en vägde 5,4 kg. Dagsrekordet var 37000 10-tums tegelstenar.

Någon gång under 40-talet började man istället ta lera i Nygården och ersatte järnvägen med lastbilar.

Den sista torkladan vid gamla bruket stod kvar ända till vårvintern 1948, då den rasade p.g.a. blötsnö.

1950-tal

Nu började man använda rälsburna vagnar på nedervåningen i torkladorna, sedan transporterades teglet med hiss till övervåningen där det lastades över på enhjuliga kärror, “tyskor”, med stora flak. Dessa kärror hade från början järnhjul som senare ersattes av gummihjul. På dem kördes teglet ut i ladornas “fack” (bås) för att sättas ut till torkning, “facksättas” som det kallades.

Detta gjordes snabbt och slarvigt eftersom man ju måste hinna med att hålla undan framför klippen, och därför anställdes folk, oftast kvinnor, för att “sära sten”, d.v.s. ställa isär råteglet så att stenarna skulle torka bättre. Tegelmästare Sundbergs fru Anna Maria arbetade mycket med detta, liksom senare också tegelmästare Gustav Erikssons fru Alva. Torkningen tog c:a tre veckor beroende på vädret.

1960-tal

1960 förvärvades Backa Tegelbruks AB av Hennigers och kort därefter byggdes det nya kontors- och matsalshuset med dusch och omklädningsrum.
1961 började man elda tegelugnen med kol.

Nils “Uven” Johansson från Danholn, och Nisse Danielsson transporterade nu leran i lastbilar.

Dieseltåget finns fortfarande kvar i Dala Floda

1967 började man ta lera vid Diskarvsbäcken nedanför Mariebergs herrgård, där användes ett vanligt grävaggregat monterat på lastbil för upptagningen. Lastbilen kördes av Gösta Fröbom från Karlsbyn. Maskinisten på den rälsburna släpgrävaren hette Karl Christersson (“Krister-Kalle”) och kom från Grön Fläck. Före honom kördes maskinen av “Jan-Eriks Villes Gustav”, Gustav Eriksson, som istället blev förman på bruket.

Arne Norman och Birger Olausson var rumskjutare under 60-talet och man lastade råteglet på “rävar”, enhjuliga kärror som lastade 88 sten. Eftersom varje sten vägde cirka 4 kilo blev det totalt över 350 kg per kärra. Ibland lastade man ännu mer, men då blev det vingligare. Att köra nerför “skiet” (det lutande planet) från ladornas övervåningar var det besvärligaste, då gällde det att, så snart man kommit över den övre kanten, hänga sig på skalmarna med fötterna upplyfta från marken. Detta för att pressa ner kärrans stödbygel mot skiet så att inte farten blev för hög, för då välte kärran ofelbart. “Köppä-Bengts” son, John Skoglund, roade sig ibland med att hälla såpa på skiet, vilket nog inte upp­skattades av rumskjutarna.
“Hedemora-Eriksson” från Bältarbo var duktig att rumskjuta, han körde ibland 10 000 sten om dagen – d.v.s. 113 kärror! Han var stark också, och för att retas med de andra brukade han ibland släppa taget om den ena skalmen och vinka åt den han mötte.
Detta arbete betalades med en låg timlön plus ett ackord per 1000 sten (11,5 kärror).

1970-tal

I mars 1970, slutligen, slogs Stabergs Tegelbruk igen för gott, därmed slutade inte bara tegeltillverkningen, utan också en säkert minst 600-årig epok av industri och malmhantering i Kniva!

Nutid

Alltsedan tegelbruket lades ner, har det varit båthamn i Staberg. Hamnen har drivits av olika företag och personer, som arrenderat anläggningen av kommunen. 1992 började ett antal båtentusiaster diskutera möjligheten att bilda en båtklubb, som skulle kunna driva anläggningen.
Några av de drivande krafterna bakom bildandet av en båtklubb var Börje Löfstrand, Bror Steen, Göran Stor, Mats Aspman, Maj och Ove Nilsson, Benny Norgren, Bengt Nygårds m.fl.

Tack Leif Johanesson för bilden

Allt gick i lås och i oktober 1992 hade klubben sitt första årsmöte. Styrelsen bestod då av Börje Löfstrand, Bror Steen, Bosse Dahlström, Mats Aspman, Solveig O´Reilly, Ove Nilsson och Marianne Bengtsson.

Man började samma år en upprustning av hamnen. En ny kaj för större båtar byggdes. Klubbstugan rustades med nytt kök,toaletter och dusch mm. De gamla tegeltorkshusen blev uppställningsplatser för båtar vintertid och bilar sommartid.

Med hjälp av ALU-arbetare rustades det vidare i raketfart. 1993 gjöts en ny ramp för sjösättning och upptagning av båtar med trailer. Dessutom byggdes ytterligare en kaj. En hel del markplanering utfördes också. Bl.a. en fin badplats och fina gräsytor. 1994-1995 inhängandes hamnområdet med staket och grind. Våra bryggor moderniserades med ett 80-tal bommar för de mindre båtarna och även elsystemet fick en uppfräschning.

Under de sista 6 åren har det byggts en miljöbod, ny väg inom området, parkeringsplatser, förbättring av bryggor, ytterligare en ny kaj för större båtar har byggts. Vatten och el har dragits fram till samtliga bryggor. Akterstolpar har pålats på C-bryggan, rampen har förstärkts och byggts om.

Ny tank för avloppet i klubbstugan har lagts ner. Anläggningen för försäljning av Bensin och Diesel har moderniserats. Utöver detta har det löpande underhållsarbetet rullat parallellt hela tiden.

1997 är ett viktigt år i klubbens historia, detta år kom klubben överens med Falu Kommun om ett köp av det inhägnade området, vilket innebär att klubben idag äger hela anläggningen.

Informationen uppdaterades senast 2020-08-07